Förord 

Ett av riksdagens miljömål är Giftfri miljö, och i detta mål ingår att efterbehandla och sanera förorenade områden. Brist på kunskap om risker med förorenade områden och hur de bör hanteras har identifierats som hinder för ett effektivt saneringsarbete. Naturvårdsverket har därför initierat kunskapsprogrammet Hållbar Sanering. Föreliggande rapport redovisar projektet ”Strategi för miljöriskbedömning av förorenade sediment” som har genomförts inom Hållbar Sanering. Rapporten beskriver en generell strategi för att bedöma miljörisker från förorenade sediment. Denna strategi kan användas för olika föroreningstyper i sjöar, vattendrag och kustmiljöer. Arbetet är baserat på en omfattande litteraturgenomgång samt en norsk och ett antal svenska fallstudier. I rapporten redovisas även en övergripande beskrivning av metallers och organiska miljögifters uppträdande och spridning i sediment, exempel på riskfaktorer som är viktiga för att kunna bedöma spridning och exponering av förorenade sediment, en översiktlig genomgång av undersökningsmetoder som kan användas i en riskbedömning, samt exempel på hur den generella strategin kan tillämpas i några fiktiva men vanliga föroreningssituationer. Arbetet har utförts av konsultföretaget WSP Environmental, i samarbete med Envipro Miljöteknik. Rapporten har författats av John Sternbeck, Andrew Petsonk, Karin Aquilonius, Katarina Josefsson och Fredrick Marelius, samtliga vid WSP Environmental samt Per Björinger vid Envipro. Arbetet har följts upp av en referensgrupp bestående av Mark Elert (Kemakta Konsult AB), Carl Rolff (Länsstyrelsen i Stockholms län) och Tommy Hammar (Länsstyrelsen i Kalmar län) samt Cajsa Wahlberg (Stockholm Vatten, första delen av projektet), och Bertil Engdahl (Miljöförvaltningen i Stockholms Stad, andra delen av projektet). Kontaktperson för Hållbar Sanering har varit Ivars Neretnieks på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Naturvårdsverket har inte tagit ställning till innehållet i rapporten. Författarna svarar ensamma för innehåll, slutsatser och eventuella rekommendationer. 

Naturvårdsverket november 2008